Tråkmåns
När man genomfört ett större delprojekt så kvarstår alltid lite och tråkigt efterarbete. Gårdagskvällen veks därför åt att städa undan efter helgens mastodontgjutning och förbereda för den kommande stenläggningen.
Vid schaktkanten hade det placerats gjutplyfa för att fördela belastningen av makarna Sisyfos och betongkärran. I måndags hade Sisyfos bara ställt upp dessa mot väggen.
Så det var bara att bära undan dessa och ta bort den plast som täckt betongen under härdningen.
Längst bort i bilden ovan kvarstod ett tomrum i schaktet efter det gjutna fundamentet, varför får vara en öppen fråga tills vidare. Lecablocken och gjutplyfan som stoppade betongen togs bort.
För att förhindra att schaktkanten ovan så sakteliga rasar ner i schaktet så fylls tomrummet med grus lagd i markduk. Som tur var har jag lite markduk liggande som jag räddat vid en tidigare grävning och det kom till användning här. För att hålla upp duken i bakkant under grusfyllningen så stagades duken upp med lite sparade brädor. Inte utan anledning tänkte jag "Ständigt denna Öfvergård", se http://sisyfos-och-stenen.blogspot.com/2011/07/standigt-denna-ofvergard.html.
Några vändor senare med min Slitvarg så var utrymmet fyllt med grus och därmed undviker jag att schaktet rasar ihop. Sen var det bara att försluta genom att vika ihop markdukskanterna och lägga en bräda som vikt ovanpå.
Kvällens sista övning blev att ännu en gång mäta ut vart mina pelare ska placeras. Till hjälp använde jag mina pappformar, som jag gjort tidigare. På baksidan av ett räkningskuvert har jag räknat ut interkolumneringen och den lappen bär jag i bakfickan på mina arbetsbyxor så att jag vet var den är. Likafullt, beräkningar och lapp till trots, blev det en hel del huvudbry och anpassningar efter verkligheten innan placeringen blev klar. I realiteten så rörde det som om passningar på dryga halvcentimetern här och var, men jag är hellre noggrann in absudrum nu än missnöjd resten av livet. 
Utpassningen ovan har två syften. Det ena syftet var att fastställa placeringen av den nedersta pelarbasen i bilden. Där den placeras ska det ligga en kantsten, liknande de som pelarna ska stå på, vinkelrätt in till vänster i bild. Återigen låter jag bli att förklara varför, och ber er följa med i projektet. Att söka beskriva i text blir för omfattande.
Det andra syftet med klargöra var respektive pelare ska stå är att bestämma vilken grundplatta som hamnar högst. Stenarna som pelarna ska stå på är oregelbundna och oavsett hur noga jag placerat dem i linje och våg, och tro mig det har jag, så riskerar minsta upphöjning under en basplatta att kullkasta ambitionen att få samtliga basplattor i linje och våg. Hittar jag den högsta, och det tror jag mig gjort igår, så vet jag vilken basplatta som ska läggas först. Denna basplatta blir sedan den höjdlikare som resterande basplattor ska relateras till.
Vid schaktkanten hade det placerats gjutplyfa för att fördela belastningen av makarna Sisyfos och betongkärran. I måndags hade Sisyfos bara ställt upp dessa mot väggen.
Så det var bara att bära undan dessa och ta bort den plast som täckt betongen under härdningen.
Längst bort i bilden ovan kvarstod ett tomrum i schaktet efter det gjutna fundamentet, varför får vara en öppen fråga tills vidare. Lecablocken och gjutplyfan som stoppade betongen togs bort.
För att förhindra att schaktkanten ovan så sakteliga rasar ner i schaktet så fylls tomrummet med grus lagd i markduk. Som tur var har jag lite markduk liggande som jag räddat vid en tidigare grävning och det kom till användning här. För att hålla upp duken i bakkant under grusfyllningen så stagades duken upp med lite sparade brädor. Inte utan anledning tänkte jag "Ständigt denna Öfvergård", se http://sisyfos-och-stenen.blogspot.com/2011/07/standigt-denna-ofvergard.html.
Några vändor senare med min Slitvarg så var utrymmet fyllt med grus och därmed undviker jag att schaktet rasar ihop. Sen var det bara att försluta genom att vika ihop markdukskanterna och lägga en bräda som vikt ovanpå.
Kvällens sista övning blev att ännu en gång mäta ut vart mina pelare ska placeras. Till hjälp använde jag mina pappformar, som jag gjort tidigare. På baksidan av ett räkningskuvert har jag räknat ut interkolumneringen och den lappen bär jag i bakfickan på mina arbetsbyxor så att jag vet var den är. Likafullt, beräkningar och lapp till trots, blev det en hel del huvudbry och anpassningar efter verkligheten innan placeringen blev klar. I realiteten så rörde det som om passningar på dryga halvcentimetern här och var, men jag är hellre noggrann in absudrum nu än missnöjd resten av livet. 
Utpassningen ovan har två syften. Det ena syftet var att fastställa placeringen av den nedersta pelarbasen i bilden. Där den placeras ska det ligga en kantsten, liknande de som pelarna ska stå på, vinkelrätt in till vänster i bild. Återigen låter jag bli att förklara varför, och ber er följa med i projektet. Att söka beskriva i text blir för omfattande.Det andra syftet med klargöra var respektive pelare ska stå är att bestämma vilken grundplatta som hamnar högst. Stenarna som pelarna ska stå på är oregelbundna och oavsett hur noga jag placerat dem i linje och våg, och tro mig det har jag, så riskerar minsta upphöjning under en basplatta att kullkasta ambitionen att få samtliga basplattor i linje och våg. Hittar jag den högsta, och det tror jag mig gjort igår, så vet jag vilken basplatta som ska läggas först. Denna basplatta blir sedan den höjdlikare som resterande basplattor ska relateras till.
Som sagt var, tråkiga småjobb som behövdes göras gjorde Sisyfos till en tråkmåns.
Kommentarer
Skicka en kommentar