Grannar och grannskap
Min fru och jag hade börjat leta hus efter vår första sons födelse, för sexton år sedan. Jag var mycket pådrivande för att hitta hus, vilket kan tyckas märkligt med tanke på att vi befann oss mitt i den svenska finanskrisen. Fastighetsmarknaden hade kollapsat åren innan, men jag ansåg att vi nu kunde göra vårt livs affär. Utbudet var dock mycket begränsat, det var förmodligen bara de mest trängda som sålde då, och varenda budgivning på intressanta objekt gick oss ur händerna.
Några veckor innan EU-omröstningen -94 var vi och tittade på ett strandnära hus i Täby, och till skillnad från tidigare visningar var vi nästan ensamma. Ororn inför EU-omröstning var stor, propagandister hade övertrumfat varandra med skräckscenarior om effekterna av att vara med eller ej. Den allmäna opinionen stod och vägde, men den generella bilden var att räntorna skulle sjunka om vi gick med och vice versa. Oron hade gjort att intresset för fastigheter falnat igen.
Huset vi tittade på var på tok för dyrt men säljaren, en skeppsredare, hade byggt nytt hus i Djursholm och upplevde sig nog på tok för exponerad, och ville därför sälja innan omröstningen. Huset i sig, var fantastiskt. Stor generösa utrymmen i ett gediget stenhus, ogenerat läge och med utsikt in till Stockholm kunde vi inte annat än falla för huset. Genom att låna maximalt på banken, toppa med lån från svärföräldrarna och inteckna de närmaste tio årens förmodade lönehöjningar så slog vi till. Drömhuset var och är fortfarande vårt.
Rätt snart insåg vi dock att vi var katter bland hermeliner. Till höger låg en ambassadbostad, till vänster fanns en delägande managementkonsult på en välrenommerad firma. Snett mittemot till vänster över gatan fanns ägaren till Inter Innovation, som nyligen sålt sitt bolag. Mittemot oss över gatan fanns en pensionerad finansbolagsVD. Som tur var, tyckte vi då, fanns det några vanliga människor också. Snett mittemot över gatan till höger fanns en lärarinna med tjänstemansmake och två barn och bakom oss fanns en arkivarie och fru med nästan vuxna barn. När sommaren kom så tömdes i regel grannskapet på folk och inga ägnade sig åt att sköta trädgården eller huset själva. Var grannarna inte ute med båten så var de nere i Falsterbo. Förundrat tittade de på när den nye grannen satte igång med kroppsarbete frivilligt. Roat förhörde de sig om vad som var i gärningen. Förstrött så följde de utvecklingen.
Vi fick bäst kontakt med arkivarien bakom oss, som välkomnade oss med fika och samtal. Arkivarien och hans familj välkomnade oss som nya grannar och beklagade sig över att de inte umgåtts så mycket med de tidigare ägarna, som enligt uppgift umgåtts mer på "egen gata". Vi bytte fikabjudningar med varandra flera gånger och vid några tillfällen hjälpte arkivarien till med handgripliga insatser i min trädgård.
Alla verkade emotta min frustande byggiver med nyfiket intresse. Eftersom jag förklarade vad jag gjorde, tydliggjorde att projektet enbart rörde oss och vår tomt och förhörde mig om grannarnas samtycke så förflöt projektet friktionsfritt. Ett projekt av den här storleken är alltid beroende av grannarnas välvilja. Så långt som möjligt har jag sökt ta hänsyn till alla grannars önskemål, men hur man än gör så innebär byggande olägenheter. Tomten ser stökig ut under processen, tunga laster ska lossas och lastas, betongblandare, stensågar och borrmaskiner väsnas och damm yr när det sågas. Jag har mina grannar att tacka för att de visat sitt godkännande och överseende och låtit projektet fortskriad alla dessa år.
När väl köksträdgården och gräsmattan började ta form så spred sig terrasssjukan, som jag fört med mig, till höger och vänster. Nära nog samtidigt hade ambassadpersonalen till höger eskat medel för att terrassera delar av sin trädgård och managementkonsulten till vänster lät terrasera sin gräsmatta, skapa en liten örtträdgård och bygga om den befintliga poolbyggnaden. Gemensamt för dem båda var dock att de lät någon annan göra arbetet.
Allt var frid och fröjd, köksträdgården var klar och jag stod redo att börja bygga på valvet och blindutymmet mellan hus och trappa. Jag hade även börjat bygga på trappan och växtlådorna upp till gräsmattan.
Några veckor innan EU-omröstningen -94 var vi och tittade på ett strandnära hus i Täby, och till skillnad från tidigare visningar var vi nästan ensamma. Ororn inför EU-omröstning var stor, propagandister hade övertrumfat varandra med skräckscenarior om effekterna av att vara med eller ej. Den allmäna opinionen stod och vägde, men den generella bilden var att räntorna skulle sjunka om vi gick med och vice versa. Oron hade gjort att intresset för fastigheter falnat igen.
Huset vi tittade på var på tok för dyrt men säljaren, en skeppsredare, hade byggt nytt hus i Djursholm och upplevde sig nog på tok för exponerad, och ville därför sälja innan omröstningen. Huset i sig, var fantastiskt. Stor generösa utrymmen i ett gediget stenhus, ogenerat läge och med utsikt in till Stockholm kunde vi inte annat än falla för huset. Genom att låna maximalt på banken, toppa med lån från svärföräldrarna och inteckna de närmaste tio årens förmodade lönehöjningar så slog vi till. Drömhuset var och är fortfarande vårt.
Rätt snart insåg vi dock att vi var katter bland hermeliner. Till höger låg en ambassadbostad, till vänster fanns en delägande managementkonsult på en välrenommerad firma. Snett mittemot till vänster över gatan fanns ägaren till Inter Innovation, som nyligen sålt sitt bolag. Mittemot oss över gatan fanns en pensionerad finansbolagsVD. Som tur var, tyckte vi då, fanns det några vanliga människor också. Snett mittemot över gatan till höger fanns en lärarinna med tjänstemansmake och två barn och bakom oss fanns en arkivarie och fru med nästan vuxna barn. När sommaren kom så tömdes i regel grannskapet på folk och inga ägnade sig åt att sköta trädgården eller huset själva. Var grannarna inte ute med båten så var de nere i Falsterbo. Förundrat tittade de på när den nye grannen satte igång med kroppsarbete frivilligt. Roat förhörde de sig om vad som var i gärningen. Förstrött så följde de utvecklingen.
Vi fick bäst kontakt med arkivarien bakom oss, som välkomnade oss med fika och samtal. Arkivarien och hans familj välkomnade oss som nya grannar och beklagade sig över att de inte umgåtts så mycket med de tidigare ägarna, som enligt uppgift umgåtts mer på "egen gata". Vi bytte fikabjudningar med varandra flera gånger och vid några tillfällen hjälpte arkivarien till med handgripliga insatser i min trädgård.
Alla verkade emotta min frustande byggiver med nyfiket intresse. Eftersom jag förklarade vad jag gjorde, tydliggjorde att projektet enbart rörde oss och vår tomt och förhörde mig om grannarnas samtycke så förflöt projektet friktionsfritt. Ett projekt av den här storleken är alltid beroende av grannarnas välvilja. Så långt som möjligt har jag sökt ta hänsyn till alla grannars önskemål, men hur man än gör så innebär byggande olägenheter. Tomten ser stökig ut under processen, tunga laster ska lossas och lastas, betongblandare, stensågar och borrmaskiner väsnas och damm yr när det sågas. Jag har mina grannar att tacka för att de visat sitt godkännande och överseende och låtit projektet fortskriad alla dessa år.
När väl köksträdgården och gräsmattan började ta form så spred sig terrasssjukan, som jag fört med mig, till höger och vänster. Nära nog samtidigt hade ambassadpersonalen till höger eskat medel för att terrassera delar av sin trädgård och managementkonsulten till vänster lät terrasera sin gräsmatta, skapa en liten örtträdgård och bygga om den befintliga poolbyggnaden. Gemensamt för dem båda var dock att de lät någon annan göra arbetet.
Allt var frid och fröjd, köksträdgården var klar och jag stod redo att börja bygga på valvet och blindutymmet mellan hus och trappa. Jag hade även börjat bygga på trappan och växtlådorna upp till gräsmattan.
Kommentarer
Skicka en kommentar