Ormen i paradiset

- Hur var det här då?

Har ni någon gång försjunkit i egna tankar, sysselsatt med något i tron att ni är helt ensamma och i det meditativa tillståndet blivit överraskade av någon som vill ha er uppmärksamhet? Om ni har varit med om detta så vet ni hur skrämd man blir, vilken adrenalinrusch man får och vilken pulsförhöjning som följer.

Jag minns inte riktigt precis vad jag gjorde, men jag kommer ihåg hur upplukad jag var av det jag gjorde. Eftersom jag stod och arbetade ensam med stenarna, arbetade jag i förvissningnen om att jag var helt ensam. Plötsligt överraskas jag av att en stor karl smugit inpå mig, placerat sig en meter ovanför mig på gräsmattan och frågar mig högt med myndighetsröst

-Hur var det här då?

Initialt förvirrad och skrämd förstod jag inte ens frågan eller vilket svar som kunde förväntas. Förmodligen går myndighetspersoner någon kurs där de lär sig att rättskaffens människor skräms att svara när man överraskar dem på detta sätt och ställer frågor på burdusast möjliga vis. Inga inledande fraser, inga presentationer utan pang på bara. Behandlar man vanlig folk som buset så lär man dem att veta sin plats och alla är väl skyldiga till något som kan klämmas fram av överraskningsmomentet.

Men inte jag, inte. Jag medger att jag blev skrämd och förvirrad, men nästan omedelbart slog flyktreflexen över i en kraftig försvarsreflex. Min omedelbara reaktion blev en motfråga.

- Vem i h-e är du och med vilken rätt står du på min tomt och ryar? Snabbt som en vessla släppte jag det jag hade för händerna, flög upp på gräsmattan och placerade mig snabbt inpå inkräktaren. I allt väsentligt reagerade jag som den stenåldersmänniska vi alla i grunden är och beredde mig på slagsmål. Kroppen var spänd som en stålfjäder efter adrenalinchocken och slagväxlingen hängde i luften.

-Jag heter xxxx och kommer från byggnadskontoret, svarade inkräktaren nu med en betydligt beskedligare ton, uppenbarligen överraskad av det snabba och oväntade bemötandet och förmodligen medveten om att detta höll på att ta en, för honom, obehaglig vändning. Med en motfråga började jag så sakteliga lugna ner mig och backade tillbaka på komfortavstånd för oss båda.

-Lär de er inte att visa folkvett och presentera er först innan ni skrämmer folk på detta sättet? Efter en ursäkt från byggnadsinspektörens började samtalet normalisera sig och vi började avhandla det ärende som fört honom hit. En granne hade anmält mig för svartbygge, och byggnadsinspektören hade givits uppgift att kontrollera att så var fallet. Han fann också mycket riktigt att det jag gjort var bygglovspliktigt och att jag därmed skulle få betala vite för det brott som jag därmed begått. Avslutningsvis upplyste han mig om tillvägagångssättet för att söka bygglov och att poängterade att fortsatt terrasserande förutsatte en godkänd bygglovsansökan.

När man får en sån bredsida, att man begått brott och ska betala vite, så snurrar ju tankarna, men jag hade närvaro nog att fråga byggnadsinspektören innan vi skildes åt, vem som anmält mig. Han pekade upp mot arkivariens hus varpå jag tappade hakan och med det så skildes vi åt. Mina tankar pendlade mellan hur dyrt detta med vitet skulle bli och det lömska beteende som arkivarien visat mig. Ena ögonblicket var jag full av ruelse över den påfrestning vitet skulle innebära för vår ekonomi. Nästa ögonblick blev jag heligt förbannad över att ha fikat flertalet gånger med en person, ingående förklarat vad jag gjorde och fått hans gillande för att sen bli anmäld för svartbygge så fort han kom hem. Vilken j-a råtta till karl.

Efter att ha redogjort för inträffade för min fru enades vi om att jag inte skulle bygga vidare utan bygglov, inte umgås med angivargrannen och invänta vitet. Jag kontaktade en trädgårdsarkitekt som gavs uppdraget att rita upp den trädgård jag i all hast skissade upp planerna för. Jag klippte gräs, jag byggde inte vidare och jag väntade på vitet. Till slut kom vitesföreläggandet som vi oroat oss över. Föreställ er all den oro som vi ägnat åt detta, all den ängslan huruvida vitetskulle riskera vår möjlighet att bevara drömhemmet och så visades det sig att vitesbeloppet var på knappt 5 000 kr! Snacka om att man blev paff och lättad på ett bra sätt.

Även om själva vitet blev en ickehändelse så kvarstod ilskan efter angivargrannens dolkstöt. Taktiken att undvika kontakt med arkivarien avlägsnade inte svekets bittra eftersmak. Spänningen som förorsakats av detta bygdes upp som trycket i en vulkan på randen till utbrott. Jag bockade ner huvudet och undvek kontakt med angivargrannen som verkade helt ovetande om det han förorsakat. Till slut ställde han sig på tomtgränsen och frågade mig, när jag klippte gräs, om vi inte kunde ta en fika eftersom det var så länge sedan vi umgåtts. Med full kontroll över all den ångest, ilska och aggression som nu såg sin ventil gick jag sakta upp och mötte honom.

- Du har anmält mig för svartbygge som jag har fått betala vite för och det gör att jag inte vill umgås mer med dig, svarade jag så lugnt som alla känslor tillät. Överraskad tappade han fattningen och undrade vem som sagt det, varpå jag förklarade att byggnadsinspektören hade uppgivit det när han varit på besök. Då kröp det fram att det mycket riktigt var han som anmält mig och att han missunsamt oroats över den omvandling jag var i färd med. Jag beklagade att han aldrig nämnt sin oro när vi pratat om det jag gjorde. Vidare fann jag det märkligt att han inte var karl nog att vädra sina farhågor direkt till mig utan valt den feges väg att anonymt kalla in utomstående. Jag förklarade vidare att jag lämnat in en bygglovsansökan som en konsekvens av allt detta och försäkrade honom att jag skulle driva igeon ansökan och projektet, oaktat hans åsikter. Hela min kropp gjorde nu uppror, stenåldersmänniskan i mig ville agera och jag gick upp inpå angivargrannen inom handgemängsavstånd. Så lugnt som möjligt förklarade jag då att det var bäst att vi aldrig mer umgicks och förklarade att om vi sågs på detta avstånd igen så skulle bara en av oss gå därifrån.

Med det beskedet skildes vi åt och inom två månader hade angivargrannen sålt sitt hus och flyttat. Ormen hade lämnat paradiset.