Dä bar å gräv

Med en enkel parafras till slalomdängan när Stenmark var som bäst markeras vad som står för dörren härnäst. Jag måste helt enkelt gräva ut det område som befann sig under den gamla komposten. I går kom jag hem lite tidigare från jobbet, krängde på mig arbetskläderna och grävde en stund. I bilden nedan visas läget innan jag satte igång.

Som synes är marknivån rejält höjd någon gång och återfyllnaden har skett med lera, pinnmo och sprängsten. Högst upp finns en 15 cm tunn skorpa matjord som lite skräpgräs växer i. Arbetsföljden är att sortera ut stora stenar som läggs i högar rätt nära, därefter sortera ut mindre sten i hinkar för transport upp till den del av övre terrassen som ska stenläggas och därefter skyffla ut kvarvarande jord och lera, som senare ska sållas och fylla terrasslådorna.

När middagsklockan ringde såg det ut som bilden ovan. Jag förstår att ni läsare kanske inte tycker att det händer så mycket, men om det är någon tröst så känns det som om det går ännu långsammare när man står där och gräver. Enklast är det om man låter bli att tänka och bara gör, vilket i sig kan vara skönt, men när jag skriver detta känner jag mig som en lus på en tjärsticka.

En sak förbryllar mig dock; vart tog berget vägen? På andra håll på tomten har man snålsprängt, dvs arbetat med minsta möjliga sprängarbetet, men här verkar hela bergsknallen ha blåsts bort. Jag måste hitta fast berg där jag gräver för att kunna anlägga murarna, och helst vill jag slutföra utgrävningen innan jag börjar bygga mur.