Den oavsiktlige miljökämpen

Under helgen då jag och min fru arbetade tillsammans med komposten pratade vi en hel del om det vi gjorde. Det fick mig att reflektera en del över det som vi och jag gör och dess betydelse. Osökt så går det att dra en hel del politiska paralleller till det också.

Sisyfos arbetar energisnålt och huvudsakligen manuellt, återanvänder sten, jord, trä och virke, komposterar och beter sig så organiskt att man nästan kan tro att han är miljöpartist. Men jag är så långt från en miljöpartist som man kan komma och jag ogillar starkt det sätt som miljöpartiet har kidnappat sakfrågor som rör ekologi, återanvändning och omsorg.

Faktum är att jag anser att miljöpartiet är Sveriges svar på Khmer Rouge. Bakom alla dimridåer så är det ett parti som egentligen vill döda alla akademiker och köra ut all befolkning från städerna. Väl på landsbygden ska alla sättas på små skogshemman, fläta sina egna kläder av tarmludd och livnära sig på blåbärsriste. Nej, någon miljöpartist är jag verkligen inte.

Att vara miljömedveten, arbeta resurssnålt och återanvända är gammaldags klokskap som går tillbaka sen generationer. Att en liten klick urban elit, med Peter Eriksson i spetsen som släpar ris med SUV-en till sopstationen eller Per Gahrton som snurrar rattfull i sin bil irondellerna, kallar sig miljökämpar är rent ut sagt för j-gt. Framförallt är det för j-gt att bilden av miljömedvetenhet kidnappats av dessa galningar.

När min fru därför påtalade att vi var riktiga miljökämpar protesterade jag häftigt. Inte på grund av det vi gjorde utan för att begreppet miljökämpe solkats ner av och kopplats till så mycket galenskap av miljöpartiet. Men efter att ha tänkt efter så insåg jag ju att min fru, som alltid har rätt. Vi och jag är riktiga miljökämpar men vi är ta mig f-n INTE några dubbelmoraliska miljöpartister.

Med den insikten grävde jag ner händerna i vår egen kompostmylla, förde den till näsan och luktade. Ahhh, nog är det fantastiskt vad man kan åstadkomma med gammal hederlig sparsamhet.