Årets första klagomål

Så här långt i år har jag haft två dussin grannar, bekanta och grannars bekanta som tittat på det jag gjort och vitsordat mitt och min frus verk. Deras varma ord och beröm värmer men inget svider som klagomål. Och i helgen fick jag mitt första klagomål.

Vår tomts nordvästra hörn gränsar till en äldre och elegant bokförläggare. Han är i sanning en ordets man och har så vitt jag kunnat se aldrig sänkt sig till något kroppsligt arbete. Den stora trädgården sköts av hans fru som slavar med gräsklipparen på den sluttande tomten. Emellanåt får hon dock avlastning av deras utflyttade son som hugger in när det blir för tungt för den äldre damen.

När väl underhållet är gjort spatserar bokförläggaren runt och inspekterar arbetet, ledigt iklädd ljusa slacks och uppknäppt ljusblå skjorta, varpå han slår sig ner i bersån och läser en av sina otaliga böcker, med ljuva klassiska toner strömmande ur de öppna altandörrarna. Hans strävsamma hustru passar då säkert på att tillaga bokförläggarens mat. I allt väsentligt så påminner bokförläggaren mig om Keve Hjelms karaktär i Bo Widebergs Kvarteret Korpen.

Minst en gång om året brukar bokförläggaren hålla litterär salong i sitt hem och bjuder då in vänner och bekanta från när och fjärran för att lyssna på recitering av verk. Tillställningarna brukar vara välbesökta och populära, och det stackars huskorset sliter med markservicen till allas belåtenhet. Man kan riktigt se hur bokförläggaren speglar sig i allas uppskattning.

För några år sedan bad bokförläggaren mig att inte jobba i trädgården en helg då han skulle hålla sin litterära salong. Hans begäran gjorde mig lite konfunderad men jag tolkade det som om att jag skulle undvika att göra saker som väsnades. Så den helgen sysselsatte jag mig med att bära sten och gräva för hand, och lät bli maskiner överhuvudtaget. Döm om min förvåning när han efter helgen skällde ut mig för att jag inte visat den hänsyn som vi enats om. Häpet insåg jag att det var förekomsten av manuellt arbetande i hans närhet som stört honom och hans gäster.

Sedan dess har vi inte varit riktigt kontanta med varandra. Jag söker ta så stor hänsyn som möjligt är till mina grannar och anpassar mig så långt jag kan efter deras önskemål. Måste jag använda maskiner som väsnas, såsom min stensåg, försöker jag arbeta så koncentrerat och effektivt som möjligt och håller koll på vindriktningen för det damm som uppstår. Jag börjar aldrig arbeta tidigt på helgerna och maskiner slås aldrig på förrän runt lunch så att jag inte ska störa någon sjusovare. Att döma av deras inställning mitt mig och vårt projekt så har jag lyckats upprätthålla goda relationer på alla håll. Med ett undantag, bokförläggaren.

I helgen var vädret underbart och då var det dags för bokförläggarens årliga gnäll. Jag höll på att såga till stenarna som skulle läggas på stenkistegången, se inlägget nedan, när bokförläggaren dök upp. Jag hade sågat i fem minuter och var nästan klar. Jag stod böjd över en ölandssten och sågade, svettig och insvept i stendamm, då han påkallade min uppmärksamhet. Kontrasten kunde inte ha varit större, han ljust elegant klädd och svalt uppkäppt med sitt välkammade vita hår och skägg, jag skitig och svettigt arbetsklädd i trasig t-shirt och trasiga arbetsshorts med bandana och en hel helgs skäggstubb.

Åter fick jag hans litania om att jag alltid väsnades och höll på. Jag förklarade att jag inte sågat så länge och att jag strax var klar, men erbjöd mig att flytta sågandet om det störde honom. Han kontrade med att det förvisso blev fint men att det var ett helvete för honom som granne att jag aldrig blev klar och att han därmed aldrig fick lugn och ro. Jag beklagade att han stördes av mitt arbetade men ansåg inte hans beskrivning om störande var rättvis. Samtidigt hävdade jag min rätt att arbeta på och i min trädgård på samma sätt som jag respekterade hans rätt att arbeta på och i sin trädgård.

Med det vände han på klacken, lommade iväg till sig och inspekterade fruns arbete. Jag befarar att hon sen fick ta det som han inte lyckades ta ut på mig. Nu dröjer det ett år till vår nästa drabbning, men då hoppas jag vara klar på de övre terrasserna och slipper därmed arbeta i hans närhet.