Att rycka bort plåster
Ibland får man något litet småsår och för att skydda såret från smuts så sätter man på ett plåster, gärna ett sådant där hudfärgat i textil med superlim på klisterytorna. Såret läker men plåstret sitter kvar trots att man hoppas det ska lossna i duschen eller av sig själv. Allteftersom inser man så sakteliga att man måste ta bort det själv men när man börjar dra så sitter det nästan som en ny kroppsdel. Till slut inser man att det enda uthärdliga är att med ett snabbt ryck avlägsna plåstret. Det blir en kort och koncentrerad smärtupplevelse, än mer så om kroppshår är med i bilden, en upplevelse som vida överstiger urspungsskadan. Men det lyckas man glömma till nästa gång man satt ett nytt plåster på plats.
Så här har jag upplevt ett delprojekt som skulle innebära att jag var tvungen att borra med bergborr. Precis i början på Sisyfosprojektet, för en sisådär 12 till 15 år sedan, borrade jag en hel del med bergborr på tomten, för att i slutändan spräcka bort berg eller stenar. Upplevelsen var så intensivt vidrig att jag mycket ogärna ville upprepa den. Problemet var att jag inte riktigt blev klar. En liten bergrygg i pelargången blev kvar efter en misslyckad spräckning och jag har vart år tänkt mig slutföra det påbörjade. Undermedvetet har jag dock lyckats undvika att ta tag i detta, det har alltid varit andra saker som varit mer lockande.
I år fick det vara nog på filibustrandet. För att inte hamna i samma uppskjutande som tidigare så ringde jag Hyreshuset i måndags och hyrde helt sonika en bergborr med kompressor på onsdagen. Lika hastigt tog jag ut en dags semester. Jag ville tvinga mig själv, utan möjlighet att backa, att göra det som jag avskyr mest.
På måndagkvällen efter att jag bokat borren så gick jag ut och märkte ut vart borrhålen skulle placeras. Borrhålen ska ha ett cc på 10 ggr borrdimatern, som var 35 mm, men för att säkerställa att spräckningen inte skulle fallera som förra gången så satte jag hålen tätare med cc 25 cm.
Onsdag morgon var jag tidigt hos Hyreshuset i Arninge och hämtade kompressor, borr, två borrstål och 40 m slang. Väl hemma var det en snabb operation att montera ihop allt och se till att allt var klart för start.
På slaget 9 började jag borra de femtio hålen som var dagens mål. Jag hade befarat att detta skulle ta hela dagen, men strax efter 11 var allt klart. Ord kan inte beskriva hur vidrigt det är att stå och borra. Det är som att ställa sig i en sandstorm, det yr bergkax överallt, och borren vill inget annat än att slå i händerna lika hårt som den slår i berget. Som tur var så propsade fru Sisyfos på att jag skulle ha ansiktsmask så dammet slapp jag andas. Men jag hade också skyddsglasögon, men bergkax slog likafullt in i ögonen. Det var kort och gott vedervärdigt.
Eftersom jag genomfört det jag målsatt mycket snabbare än tänkt, ville jag ta tillfället i akt och spräcka bort lite berg i vattenspegeln. Men slangarna räckte inte.
Så efter lunch var det snabbt iväg till Hyreshuset i Arningen för att hämta ytterligare slang. De hade dock ingen, varför jag fick åka vidare till Vallentuna. Väl tillbaka var det bara att förlänga men lagom när jag skulle börja så noterade jag att Bokförläggaren satt med fru och bekanta och hade lunch. Så jag gick och förklarade att jag hade en timmes ytterligare borrande framförmig men att jag inte ville störa i lunchen. I väntan på att de skulle få i sig maten så gick en timme. Men sen var det pang på.
Även detta gick snabbt så som en sista okynnesborrning så borrade jag spräckhål i två stora bumlingar.
Sen fick det vara nog. Utrustningen plockades ihop och återlämnades. Arbetskläderna, som var rekordskitiga, lades i en balja med vatten och tvättmedel.
För att skydda så att hålen inte fylls så rullade jag ihop tidningar och stack i hålen. Proffsen brukar använda små röda plasttrattar men detta funkar lika bra men är billigare.
När dagen så var slut kunde jag konstatera att jag var helt slutkörd. Det fanns inte en muskel på överkroppen som inte var trött. Händerna kändes som om någon stått och slagit på dem med gummihammare. De var alldeles röda och fulla med blåsor. Idag, en dag senare känns händerna som om de vore lokalbedövade.
Men jag har ryckt bort plåstret och det gjorde ont. Nu ska bara spräckningen funka så kan jag andas ut.
Så här har jag upplevt ett delprojekt som skulle innebära att jag var tvungen att borra med bergborr. Precis i början på Sisyfosprojektet, för en sisådär 12 till 15 år sedan, borrade jag en hel del med bergborr på tomten, för att i slutändan spräcka bort berg eller stenar. Upplevelsen var så intensivt vidrig att jag mycket ogärna ville upprepa den. Problemet var att jag inte riktigt blev klar. En liten bergrygg i pelargången blev kvar efter en misslyckad spräckning och jag har vart år tänkt mig slutföra det påbörjade. Undermedvetet har jag dock lyckats undvika att ta tag i detta, det har alltid varit andra saker som varit mer lockande.
I år fick det vara nog på filibustrandet. För att inte hamna i samma uppskjutande som tidigare så ringde jag Hyreshuset i måndags och hyrde helt sonika en bergborr med kompressor på onsdagen. Lika hastigt tog jag ut en dags semester. Jag ville tvinga mig själv, utan möjlighet att backa, att göra det som jag avskyr mest.
På måndagkvällen efter att jag bokat borren så gick jag ut och märkte ut vart borrhålen skulle placeras. Borrhålen ska ha ett cc på 10 ggr borrdimatern, som var 35 mm, men för att säkerställa att spräckningen inte skulle fallera som förra gången så satte jag hålen tätare med cc 25 cm.
Onsdag morgon var jag tidigt hos Hyreshuset i Arninge och hämtade kompressor, borr, två borrstål och 40 m slang. Väl hemma var det en snabb operation att montera ihop allt och se till att allt var klart för start.På slaget 9 började jag borra de femtio hålen som var dagens mål. Jag hade befarat att detta skulle ta hela dagen, men strax efter 11 var allt klart. Ord kan inte beskriva hur vidrigt det är att stå och borra. Det är som att ställa sig i en sandstorm, det yr bergkax överallt, och borren vill inget annat än att slå i händerna lika hårt som den slår i berget. Som tur var så propsade fru Sisyfos på att jag skulle ha ansiktsmask så dammet slapp jag andas. Men jag hade också skyddsglasögon, men bergkax slog likafullt in i ögonen. Det var kort och gott vedervärdigt.Eftersom jag genomfört det jag målsatt mycket snabbare än tänkt, ville jag ta tillfället i akt och spräcka bort lite berg i vattenspegeln. Men slangarna räckte inte.Så efter lunch var det snabbt iväg till Hyreshuset i Arningen för att hämta ytterligare slang. De hade dock ingen, varför jag fick åka vidare till Vallentuna. Väl tillbaka var det bara att förlänga men lagom när jag skulle börja så noterade jag att Bokförläggaren satt med fru och bekanta och hade lunch. Så jag gick och förklarade att jag hade en timmes ytterligare borrande framförmig men att jag inte ville störa i lunchen. I väntan på att de skulle få i sig maten så gick en timme. Men sen var det pang på.Även detta gick snabbt så som en sista okynnesborrning så borrade jag spräckhål i två stora bumlingar.Sen fick det vara nog. Utrustningen plockades ihop och återlämnades. Arbetskläderna, som var rekordskitiga, lades i en balja med vatten och tvättmedel. För att skydda så att hålen inte fylls så rullade jag ihop tidningar och stack i hålen. Proffsen brukar använda små röda plasttrattar men detta funkar lika bra men är billigare.När dagen så var slut kunde jag konstatera att jag var helt slutkörd. Det fanns inte en muskel på överkroppen som inte var trött. Händerna kändes som om någon stått och slagit på dem med gummihammare. De var alldeles röda och fulla med blåsor. Idag, en dag senare känns händerna som om de vore lokalbedövade.Men jag har ryckt bort plåstret och det gjorde ont. Nu ska bara spräckningen funka så kan jag andas ut.
Kommentarer
Skicka en kommentar