En kommentar till Stefan Svensson
Jag följer nyfiket och glatt Stefan Svenssons blogg om stenhuggning, vilken kan nås via min blogglista. Tyvärr kan man inte kommentera i hans blogg, så med förhoppning att han läser min blogg så vill jag kommentera hans inlägg "Fyllnadsarbete".
På slutet återberättar han en historia som han retar sig på. Jag är inte riktigt säker på vad det är han retar sig på men jag tror att det handlar om konflikten mellan nutidens krav på snabba resultat och klassiska hantverks tidsödande brist på det.
Stefan, som jag tolkar dig så instämmer jag. Vänner, bekanta och grannar har oerhört svårt att förstå varför man gett sig i kast med något så tidsödande som du och jag har gjort. I en tid då allt ska går snabbt, allt ska vara klart igår och gratifikationerna utfalla imorgon så är klassiska hantverk lika moderna som dinosaurier.
Själv har jag tröttnat på kommentarer som frågar varför jag inte blir klar eller när jag ska bli klar. Jag fick tex en kommentar i bloggen inledningsvis i år som efterlyste en tidsplan. Normalt besvarar jag alla kommentarer, tacksam som jag är för läsarens tid, men jag ids inte bry mig om produktionskontrollanter eller figurer som inspireras av elaka snickaren Anders Öfvergård.
Det blir vad det blir och det tar den tid det tar. När man arbetar hantverksmässigt så uppstår alltid oväntade problem som måste lösas vart efter. Jagar man upp sig över att man då missar en tänkt tidplan så hamnar man alltid i en värre sits. Ett sista stressat hugg i stenen, för att hålla deadline, kan omintetgöra allt arbete eller ens egen hälsa.
Istället för att stå vid tepanyakihällen, mingla och smutta på den senaste årgången vin, så går jag ut bland skitiga stenar och nöter på. Utnyttjar det jag kan och lär mig något nytt hela tiden. Det går inte fort men ständigt framåt. Målet är att kunna njuta av det som åstadkommits på ålderns höst men jag njuter samtidigt över handens kunnande och processen jag befinner mig mitt i.
Och det är i detta jag tror mig förstå Stefan. Sedan tycker jag inte att du är språkligt fattig, tvärtom. Du måste bara lära dig att ignorera alla som kommer med ständiga stick. Gillar de inte det du skriver så be dem läsa några av de unga bloggdrottningarnas högkvalitativa inlägg om dagens outfit. Jag är ingen elitist på något sätt men är som du Stefan j-vligt trött på alla "grievers". I dessa lägen är det alltid bra att tänka på vad Ingemar Stenmark sa till TV-reporten, som kritiserade han åkning;
"Åk bättre själv då."
På slutet återberättar han en historia som han retar sig på. Jag är inte riktigt säker på vad det är han retar sig på men jag tror att det handlar om konflikten mellan nutidens krav på snabba resultat och klassiska hantverks tidsödande brist på det.
Stefan, som jag tolkar dig så instämmer jag. Vänner, bekanta och grannar har oerhört svårt att förstå varför man gett sig i kast med något så tidsödande som du och jag har gjort. I en tid då allt ska går snabbt, allt ska vara klart igår och gratifikationerna utfalla imorgon så är klassiska hantverk lika moderna som dinosaurier.
Själv har jag tröttnat på kommentarer som frågar varför jag inte blir klar eller när jag ska bli klar. Jag fick tex en kommentar i bloggen inledningsvis i år som efterlyste en tidsplan. Normalt besvarar jag alla kommentarer, tacksam som jag är för läsarens tid, men jag ids inte bry mig om produktionskontrollanter eller figurer som inspireras av elaka snickaren Anders Öfvergård.
Det blir vad det blir och det tar den tid det tar. När man arbetar hantverksmässigt så uppstår alltid oväntade problem som måste lösas vart efter. Jagar man upp sig över att man då missar en tänkt tidplan så hamnar man alltid i en värre sits. Ett sista stressat hugg i stenen, för att hålla deadline, kan omintetgöra allt arbete eller ens egen hälsa.
Istället för att stå vid tepanyakihällen, mingla och smutta på den senaste årgången vin, så går jag ut bland skitiga stenar och nöter på. Utnyttjar det jag kan och lär mig något nytt hela tiden. Det går inte fort men ständigt framåt. Målet är att kunna njuta av det som åstadkommits på ålderns höst men jag njuter samtidigt över handens kunnande och processen jag befinner mig mitt i.
Och det är i detta jag tror mig förstå Stefan. Sedan tycker jag inte att du är språkligt fattig, tvärtom. Du måste bara lära dig att ignorera alla som kommer med ständiga stick. Gillar de inte det du skriver så be dem läsa några av de unga bloggdrottningarnas högkvalitativa inlägg om dagens outfit. Jag är ingen elitist på något sätt men är som du Stefan j-vligt trött på alla "grievers". I dessa lägen är det alltid bra att tänka på vad Ingemar Stenmark sa till TV-reporten, som kritiserade han åkning;
"Åk bättre själv då."
Ja, kanske lite dumt att man inte kan kommentera...
SvaraRaderaHahaha, ja, håller man på för länge med samma projekt så tycker folk att man är lat. Det händer ju inget. Trots att det man gör är ett övermäktigt hästjobb egentligen. Som man till på köpet utför på fritiden. Efter att jobb, familj och annat fått den tid dom måste ha. Men har man gett sig in på det så får man löpa linan ut.
Mormor sa en gång till mig; -"Stefan, vad gör du egentligen?" när hon var och hälsade på för hon tyckte ju inte det hänt något sedan sist. Hahaha! Det svider ju lite men samtidigt vet jag att det var inte illa ment och det finns få människor bättre än henne. Men jag skrattar åt det för mig själv ibland. Det är lite härligt på något vis att kunna göra det. Det finns faktiskt bara en människa som ser vad jag gjort sedan den personen var där sist. Det är Janne, han som en gång introducerade mig till stenhuggningen. Det är skönt att han finns.
Dom första åren hade jag stress över att saker måste löpa på i planerad takt. Men jag har tvingats att inse saker som man måste inse när man arbetar med projekt som har denna ofantliga omfattning som våra projekt har. Har läst mellan raderna i dina inlägg att dom insikterna finns hos dig också.
Jag har full förståelse för det du skriver och jag kan leva mig in i din känslor genom dina inlägg. Som t.ex. frustrationen över hur vissa moment kan ta oändlig tid, delvis pga en noggranhet som nog är nödvändig för att göra ett gott jobb, men ibland känns på gränsen.
När väl allt är färdigt så kommer ju ingen tänka på hur mycket tid det tog, bara på hur väl utfört jobbet är.
Dina vedermödor ger mig drivkraft i mina egna.
Nä, nu kämpar vi på...
Helt rätt Stefan, ni kämpar vi på..
SvaraRadera