Dags att göra praktik av teori

All litteratur jag läste om stenbyggande utgick från miljöer där frost och frostskjutning inte existerar. All litteratur jag läste förutsatte att murar byggs på plan mark och avrådde alla utom de mest erfarna från att bygga stenmurar i sluttningar. All litteratur jag läste berörde murbyggande som var max 1 m högt och avrådde alla utom de mest erfarna från att bygga högre. Min första mur skulle byggas högre än 2 m, på en brant lutande bergsknalle i ett klimat där frosten härskar en tredjedel av året. Sannolikheten att lyckas var med andra ord mycket låg, men skam den som ger sig.

Bilden ovan visar berget, där jag skulle bygga, i genomskärning där det var som brantast. Bygger man en mur vid foten så kommer den att stoppa upp allt vatten i skärningen av mur och berg. Vid frost kommer sedan denna vattensamling att trycka ut muren med berget som fast hävstångpunkt. Mitt motmedel mot detta var att överdimensionera muren och göra den mycket tjock vid foten. Dels skulle detta göra muren och dess fot mycket stark, dels skulle det flytta upp vattensamlingspunkten på berget så att huvudsakliga frostexpansionen är uppåt. Men det skulle bli alldeles för dyrt att använda inköpt ölandssten för att allt. På tomten fanns däremot en stor mängd sönderspräckt sten. Den var en biprodukt av arbetet med att terrassera fram gräsmattan. För att kunna bli av med all stor sten som jag grävt fram hade jag spräckt ner stenen i transportabla bitar som skulle kastas bort. Jag bestämde mig därför att använda denna skrotsten och bygga en strukturell mur som bar all påfrestning och klä den med en ölandsstensmur.

Första steget blev därför att bygga en skrotstensmur runt om bergsknallen, enligt skissen ovan. Återigen misstog jag mig på hur komplicerat detta i sig skulle visa sig vara, speciellt som jag inte ville lägga tid på att hyfsa till skrotstenen. I början så snålade jag med murbruk, pusslade och svor för att hitta bitar som passade varandra i alla tre dimensioner. Efterhand lärde jag mig dock att låta murbruket ta upp mer och mer av differenserna och bara bygga på. Det var ju trots allt ölandssten som jag skulle bygga med. Det roliga var att de närmaste grannarna blev mäkta imponerade och fann skrotstensmuren jättefin. Självfallet sörjde jag även för avrinning så att vattnet kunde rinna undan, annars antog jag att köksträdgården skulle ha blivit ett kärr. Innersidan putsades så slät som möjligt eftersom jag skulle lägga markduk, som en sil, inne i hela konstruktionen. På så sätt skulle jag undvika att all jord sakta men säkert rann ut samma väg som vattnet.

Steget därpå blev att gjuta en betonklack varpå ölandsstenen skulle vila. Stenarbetets tredje grundlag är att låta större delen av stenen gå in i muren och på så sätt göra murens kärna mer stabil. Återigen så hade jag inte råd att slösa med sten på det sättet, utan strävade medvetet överlag efter att visa längsta sida utåt. Som kompensation för detta grundlagsbrott hade jag trots allt skrotstensmuren som tog det mesta av påfrestningen, men säkrade upp mig genom att lägga ett tunt lager murbruk mellan ölandsstenarna. För att inte bruksfogarna skulle synas för mycket lade jag bruket 10 cm in från ytterkant. Jag fyllde vidare allt utrymme mellan ölanddsstenen och skrotstensmuren med murbruk för att få dessa två murar att sitta samman.

När muren var avtäckt, dvs krönstenarna kommit på plats, strök jag insidan med grundmursasfalt och lade i markduk. Därpå fyllde jag formen med överbliven jord från terrasseringen av gräsmattan. Innan jorden lades i så sållade jag jorden med en egentillverkad såll, en snedställd rektanguljär form som klätts med hönsnät. Den avskiljda blandningen av sten och mindre lerklumpar, på engelska kallad hoggin, använde jag som underlag för den cirkulära gång som lades i köksträdgården. Gången består av ölandssten som vilar på en sandbädd som i sin tur vilar på kompakterad hoggin. Köksträdgårdsjorden i sig förbättrades genom att jag tillsatte 3 kbm kogödsel.

När köksträdgården var klar var jag stolt som en tupp. Övermodigt tyckte jag att detta inte var någon match och drog djärvt upp planer för hur jag skulle terrassera och bemästra hela trädgården med ölandssten inom några år. Inte i min vildaste fantasi kunde jag ana allt som väntade.