David vs Goliat
I grunden är det bra att vi har långtgående krav på byggnadslov och att det ska godkännas av en byggnadsnämnd. Samhället, med vägar, VVS och energiförsörjning måste planeras långsiktigt och med typgodkännande försäkrar man sig om att allt dimensioneras rätt. Likaledes leder nog kraven på fastigheters utformning till fler fördelar än nackdelar, även om likriktning är en fara. Men såsom bygglovsprocessen är utformad så snedvrides partsförhållandet kraftigt, vilket jag bittert fick erfara.
Vid en bygglovsansökan förhör man sig med byggnadsnämnden om vad som kan göras. Med en handläggare hos byggnadsnämnden bollar man sedan olika uppslag och utformar därmed sin plan för bygglovsansökan. Därmed blir heller inte bygglovsansökan någon dramatisk överraskning utan ligger väl till för att godkännas. Jag hade tillämpat detta tillvägagångssätt med byggnadsnämnden i min process. Det fanns t ex ett tidigt förslag om att uppföra ett orangerie, men handläggaren förklarade att ansökan då inte skulle gå igenom, varför den iden skrotades i ansökan. Min ansökan var avstämd och hade goda förutsättningar att gå igenom.
Men, som i mitt fall, om någon granne överklagar ansökan så byter byggnadsnämnden fot och ställer sig bakom den med invändningar. Inget resonemang för med klagande part om det rimliga i klagan, utan byggnadsnämnden ställer sig med hela sin tyngd mot den med ansökan och förutsätter att den sökande ska anpassa sig efter den klagan som förts. Den rollfördelningen gäller sedan hela vägen under överklagansprocessen. Jag pratade flera gånger med ansvarig handläggare om det orimliga i detta partsförhållande, och hon beklagade läget men förklarade att processen var utformad sålunda.
Längst ner mot gatan fanns en ursprunglig stödmur från 50-talet som inramade större delen av fronten mot gatan. Man hade dock lämnat en brant naturtomtsbit på tre meter mitt emot rökaren. I min ansökan ville jag förlänga existerande mur och skapa enhetlighet. Detta invände rökaren emot och ansåg att denna förlängning skulle skymma hans tomt. I hans värld spelade det ingen roll att de övriga 25 metrarna med mur funnits där de senaste femtio åren, eftersom han ville bevara naturtomten.
Handläggarens rekommendation var att söka kompromissa med rökaren, men det var helt lönlöst. Jag stakade ut med käppar, spände snören och försökte visa, men han ville inte höra på det örat. Ingen kompromiss kunde nås och därför stod mitt val mellan att strunta i allt eller kämpa för hela planens bifall. Jag valde det senare.
Byggnadsnämndens avslag skulle överklagas i tingsrätten och jag var tvungen att sköta överklagan själv. Det sägs att den som förvarar sig själv har en dåre som klient, men finns inte ekonomin fanns ingen annan råd. Grannskapet där jag bor är beläget på en bergsknalle så förekomsten av terrassering och stödmurar var vanlig på vår gata. Av alla hus på vår gata, belägna på samma sida som mitt, hade tre fjärdedelar uppfört någon form av stödmur mot gatan.
Jag dokumenterade och fotograferade allt detta, och underbyggde min hemställan om bygglovets godkännande på det faktum att stödmurar var normen, och inte undantaget. I mitt tycke hade jag presterat en bra överklagan. Rättvisans kvarnar mal dock långsamt och när jag sent omsider mottog tingsrättens avslag blev jag bestört igen. I domskälen kunde jag läsa att den springande punkten rörde den olägenhet som murens uppförande skulle innebära för rökaren, då muren skulle skymma hans tomt. Slutligen upplystes jag om hur jag kunde överklaga detta beslut hos Svea Hovrätt.
Det kändes som om jag var fast i en Kafka-liknande labyrint, full med dårar. Trots att jag hade ritat i kompassrosen på ritningarna, trots att jag hade bilagt höjdkurvor gick alla på uppgifter som var osanna och helt orimliga. Mitt hus ligger näst högst upp i en södersluttning. Rökarens hus ligger till höger nedan för oss. När jag står på min tomt och tittar söderut ser jag först rökarens uppvuxna urskog och därnere hans hus, därefter den dal där resten av samhället ligger, därpå horisonten och slutligen solen. På våra breddgrader var det faktiskt hans uppvuxna skog som skymde vår tomt. Detta var så pass absurt och vansinnigt att jag av ren tjurskallighet överklagade beslutet igen.
Men jag fick en genial ide vid överklagandet. Jag begärde att Svea Hovrätt skulle syna omständigheterna på plats. Tiden gick åter under processens alla steg och nästan ett år senare var det dags. Svea Hovrätts nämndemän hade tagit Roslagsbanan ut och byggnadsnämndens handläggare fanns på plats när jag välkomnade dem en strålande aprildag. Efter ett kort och generat föredragande av ärendet av handläggaren placerade vi oss alla på det ställe där den omtvistade murdelen skulle byggas. Med min tomt i ryggen tittade vi alla över gatan mot rökarens spirande ridå av uppvuxen grönska, varigenom hans hus kunde skymtas, och vidare upp mot solen. Hovrättens ordförande skrattade till och utbrast att saken då var klar med en road blick på handläggaren. Tio minuter efter ankomst avtågade hela sällskapet.
Jag fick mitt bygglov. En platsinspektion av Svea Hovrätt satte punkt för en bygglovsprocess som tagit två år i anspråk. Handläggare och nämndemän i tingsrätt och hovrätt hade ödslat tid och resurser på en uppenbarligt absurd invändning från en rättshaverist, där hans invändning i grunden rört olika tycke och smak. Skattekronor, som kunnat användas till nyttigare ändamål, hade förslösats på en motvallskärrings halsstarriga infall.
Men striden var vunnen, bygglovet var mitt och nu kunde jag lagligen börja arbeta mot mitt mål.
Vid en bygglovsansökan förhör man sig med byggnadsnämnden om vad som kan göras. Med en handläggare hos byggnadsnämnden bollar man sedan olika uppslag och utformar därmed sin plan för bygglovsansökan. Därmed blir heller inte bygglovsansökan någon dramatisk överraskning utan ligger väl till för att godkännas. Jag hade tillämpat detta tillvägagångssätt med byggnadsnämnden i min process. Det fanns t ex ett tidigt förslag om att uppföra ett orangerie, men handläggaren förklarade att ansökan då inte skulle gå igenom, varför den iden skrotades i ansökan. Min ansökan var avstämd och hade goda förutsättningar att gå igenom.
Men, som i mitt fall, om någon granne överklagar ansökan så byter byggnadsnämnden fot och ställer sig bakom den med invändningar. Inget resonemang för med klagande part om det rimliga i klagan, utan byggnadsnämnden ställer sig med hela sin tyngd mot den med ansökan och förutsätter att den sökande ska anpassa sig efter den klagan som förts. Den rollfördelningen gäller sedan hela vägen under överklagansprocessen. Jag pratade flera gånger med ansvarig handläggare om det orimliga i detta partsförhållande, och hon beklagade läget men förklarade att processen var utformad sålunda.
Längst ner mot gatan fanns en ursprunglig stödmur från 50-talet som inramade större delen av fronten mot gatan. Man hade dock lämnat en brant naturtomtsbit på tre meter mitt emot rökaren. I min ansökan ville jag förlänga existerande mur och skapa enhetlighet. Detta invände rökaren emot och ansåg att denna förlängning skulle skymma hans tomt. I hans värld spelade det ingen roll att de övriga 25 metrarna med mur funnits där de senaste femtio åren, eftersom han ville bevara naturtomten.
Handläggarens rekommendation var att söka kompromissa med rökaren, men det var helt lönlöst. Jag stakade ut med käppar, spände snören och försökte visa, men han ville inte höra på det örat. Ingen kompromiss kunde nås och därför stod mitt val mellan att strunta i allt eller kämpa för hela planens bifall. Jag valde det senare.
Byggnadsnämndens avslag skulle överklagas i tingsrätten och jag var tvungen att sköta överklagan själv. Det sägs att den som förvarar sig själv har en dåre som klient, men finns inte ekonomin fanns ingen annan råd. Grannskapet där jag bor är beläget på en bergsknalle så förekomsten av terrassering och stödmurar var vanlig på vår gata. Av alla hus på vår gata, belägna på samma sida som mitt, hade tre fjärdedelar uppfört någon form av stödmur mot gatan.
Jag dokumenterade och fotograferade allt detta, och underbyggde min hemställan om bygglovets godkännande på det faktum att stödmurar var normen, och inte undantaget. I mitt tycke hade jag presterat en bra överklagan. Rättvisans kvarnar mal dock långsamt och när jag sent omsider mottog tingsrättens avslag blev jag bestört igen. I domskälen kunde jag läsa att den springande punkten rörde den olägenhet som murens uppförande skulle innebära för rökaren, då muren skulle skymma hans tomt. Slutligen upplystes jag om hur jag kunde överklaga detta beslut hos Svea Hovrätt.
Det kändes som om jag var fast i en Kafka-liknande labyrint, full med dårar. Trots att jag hade ritat i kompassrosen på ritningarna, trots att jag hade bilagt höjdkurvor gick alla på uppgifter som var osanna och helt orimliga. Mitt hus ligger näst högst upp i en södersluttning. Rökarens hus ligger till höger nedan för oss. När jag står på min tomt och tittar söderut ser jag först rökarens uppvuxna urskog och därnere hans hus, därefter den dal där resten av samhället ligger, därpå horisonten och slutligen solen. På våra breddgrader var det faktiskt hans uppvuxna skog som skymde vår tomt. Detta var så pass absurt och vansinnigt att jag av ren tjurskallighet överklagade beslutet igen.
Men jag fick en genial ide vid överklagandet. Jag begärde att Svea Hovrätt skulle syna omständigheterna på plats. Tiden gick åter under processens alla steg och nästan ett år senare var det dags. Svea Hovrätts nämndemän hade tagit Roslagsbanan ut och byggnadsnämndens handläggare fanns på plats när jag välkomnade dem en strålande aprildag. Efter ett kort och generat föredragande av ärendet av handläggaren placerade vi oss alla på det ställe där den omtvistade murdelen skulle byggas. Med min tomt i ryggen tittade vi alla över gatan mot rökarens spirande ridå av uppvuxen grönska, varigenom hans hus kunde skymtas, och vidare upp mot solen. Hovrättens ordförande skrattade till och utbrast att saken då var klar med en road blick på handläggaren. Tio minuter efter ankomst avtågade hela sällskapet.
Jag fick mitt bygglov. En platsinspektion av Svea Hovrätt satte punkt för en bygglovsprocess som tagit två år i anspråk. Handläggare och nämndemän i tingsrätt och hovrätt hade ödslat tid och resurser på en uppenbarligt absurd invändning från en rättshaverist, där hans invändning i grunden rört olika tycke och smak. Skattekronor, som kunnat användas till nyttigare ändamål, hade förslösats på en motvallskärrings halsstarriga infall.
Men striden var vunnen, bygglovet var mitt och nu kunde jag lagligen börja arbeta mot mitt mål.
Kommentarer
Skicka en kommentar