En fråga om teknik

Nu var jag redo att göra det jag från början velat göra. Bygglovet var i hamn och min byggiver var på topp. Det var dags att bygga på höjden igen och murarna längst upp var tvungna att göras först med tanke på möjligheten att föra fram material .

Bilden ovan visar den färdiglagda gräsmattan som i bak-kant gränsar mot berg i dagen. På berget och gräsmattan syns uppsorterade högar med ölandssten som väntar på att användas. Jag var nöjd med det arbete som jag gjort ditintills, dvs köksträdgården och utrymmet mellan hus och gräsmatta (även om det är ogjort i bilden ovan). Men jag upplevde att den byggteknik jag använde var onödigt komplex och innefattade för många moment. Jag hade förvisso förenklat tekniken från köksträdgården och på så sätt vunnit i snabbhet. Köksträdgården hade först byggts som en strukturell mur av skrotsten som sen klätts med murad ölandssten. Genom att vända på arbetsordningen och mura ölandsstensmuren först, som i bilden ovan, slapp jag att kapa ölandsstenen. Det hade jag ju som bekant varit tvungen att göra när köksträdgården uppfördes. Vid detta laget hade jag lärt mig att tre till fyra lager staplad sten var det mesta jag kunde torrpassa på plats utan att få för stora fel i färdig mur. Torrpassande var ett tredimensionellt pusslande för att få bitarna på plats och utfördes bäst i lugn och ro utan en fylld cementblandare som pockade på användning. När sedan allt var på plats plockades muren ner igen och murades upp i ett moment, vilket var nödvändigt då cementen brann (stelnade) snabbare än jag hann pussla. När den murade stenen var på plats så gjöts en strukturell mur upp bakom med betong i nästa moment, enligt bilden ovan. Därefter återupprepades proceduren om igen till dess att färdig höjd uppnåtts.

Även om jag drog tillbaka murfogen och gjorde murfogen så tunn som möjligt, blev jag mer och mer övertygad om att jag arbetade på ett för krångligt sätt. Efter ett idogt letande så hittade jag en stenbyggare från Gotland som tipsade mig om ett bättre sätt att bygga till synes torrlagda murar i frostmiljö. Då visste jag inte att tekniken kallades glidformsgjutande men den nya tekniken kom att öka min produktivitet avsevärt. Som tidigare torrpassades lämplig sten på plats, men nu blev det viktigt att variera de olika stenarnas djup mellan de olika skikten enligt bilden nedan.

När den murbit som skulle uppföras såg bra ut efter torrpassandet, plockades muren ner i den ordning den uppförts och en temporär form, i regel en enkel skiva med gjutplywood som stagats på plats, sattes upp i bakkant. Sen återlades stenarna i den ordning de lagts från början, ett horisontellt lager i taget, samtidigt som tomrummet mellan stenen och gjutplyfan fylldes med betong. Betongen hölls sålunda på plats av stenen i framkant och gjutplyfan i bakkant. Ett horisontellt stenlager lades på plats, hela det horisontella tomrummet bakom fylldes med betong och sen återuppepades proceduren lager för lager uppåt. Ett djupt lager sten, som gick ling in i muren, följdes av ett grunt lager sten vilket medförde att betongen successivt låste fast stenlagret under. På detta sätt återuppfördes den torrpassade stenmuren samtidigt som en strukturell mur uppfördes bakom, vilken samtidigt låste fast stenarna i takt med att muren uppfördes, såsom bilden nedanför visar. Genom att begränsa uppförandet till tre eller fyra stenlager blev heller inte formtrycket av betongen så stort att formen riskerade att kalva (gå sönder). Därmed behövde jag heller inte lägga så mycket tid på att bygga formar. Jag vann snabbhet på alla håll. Men arbetsflödet krävde att jag rappade på likafullt så att respektive lager betong kunde bindas ner i det föregående. För att bättra på den vertikala bindningen mellan olika betonglager använde jag armeringsnät, inte som förstärkande armering utan som koppling mellan betonglager gjutna vid olika tidpunkter.Med denna bättre och snabbare teknik var jag redo att gripa mig an vertikalen. Jag använder samma glidformsteknik än idag.