Att lyssna till kroppens signaler

Under vintern har jag längtansfullt sett fram mot utesäsongen och allt det arbete som väntar. Jag ser fram mot utesäsongen så pass mycket att jag varje år glömmer bort det pris som jag får betala under hela säsongen. I och med denna veckas inledning blev jag i högsta grad påmind om priset.

Under utesäsongens två helgdagar arbetar jag fysiskt mycket hårt. Delvis för att jag gillar att arbeta fysiskt, men också delvis för att det ska bli konkreta resultat i mitt projekt. Den fysiska anspänningen följs dock av en smärtsam återhämtning under de normala kontorsarbetsveckorna.

Det brukar ta mellan en till tre dagar att bli någorlunda återställd, men återhämtningen följer alltid samma smärtsamma mönster. Under återhämtningens första fas, måndagen, protesterar kroppen mot helgens påfrestningar med smärta gränsande till illamående. Denna vecka tog det nästan tre dagar att känna sig närmast normal.

Vi lever i en tid full med självutnämnda profetr som vill att vi ska vara lyhörda på kroppens alla signaler. Lite snorig? Rusa till doktorn eftersom det kan vara svinpestinfluensa. Lite huvudvärk? Skanna knoppen efter tumörer. Ont i tån? På med gips och sjukskriv dig.

Personligen tycker jag att denna tidsanda är ett ynkedomsbevis, som syftar till att göra oss till ömkliga hypokondriker ständigt plågade av nya inbillade åkommor. Själv anser jag att jag tillhör den gamla skolan av människor, de som skapade förutsättningarna för vår hypokondriska nutid. Med ett knapert utgångsläge och svälten runt husknuten, stretade de i ur och skur oaktat kroppens alla signaler. Tack vare att de inte lyssnade på sina kroppsignaler kan vår generation nu lägga fötterna i vädret och invänta allsköns inbillade åkommor utan att bekymra oss över vår överlevnad.

Nej, själv utgår jag från tesen att smärta är vekhet som lämnar kroppen. Och jösses vad vek jag är på måndagarna.