Besök från Absurdistan
Residenten hade godhetsfullt skänkt överblivna ölandsstenar till mig, och anläggarna som anlade hennes trädgård hade forslat 5 pallar med sten intill tomtgränsen. Efter att ha klargjort att jag erhållit stenarna och tackat residenten satte jag igång med att bära in dem på min tomt.
I full färd med att bära ölandssten, skitig och svettig, blir jag överraskad av ett besök från bokförläggaren. Med tanke på vår senaste recontre, http://sisyfos-och-stenen.blogspot.com/2009/06/arets-forsta-klagomal.html, intog jag genast en avvaktande försvarsattityd. Som vanligt möttes två skilda världar, han sval, ledig och ovan att lyfta saker tyngre än böcker, och jag skitig, svettig och krumt böjd över högar med otympliga och tunga stenar.
Efter några kallfraser förklarade bokförläggaren att han kommer att hålla salong i sitt hus den 5:e och 6:e september, och att han gärna såg att jag inte använde några väsnande maskiner den helgen. Angelägen om att inte höja konfliktnivån ytterligare, lovade jag att efterleva hans önskemål, efter att ha förtydligat vilka maskiner som avsågs.
Som en gest gav han mig då en inbjudan till salongen, där det skulle hållas ett Avery Solomon seminarium i dagarna två. Under två dagar fick jag möjligheten, till det facila priset 800 kr, att från 9.30 till 17.00 var dag lyssna på någon som skulle få mig att "uppvakna ur den materialistiska illusionen och uppfylla min andliga bestämmelse". Häpp!
Jag måste ge bokförläggaren credit för gesten men hans personkännedom måste vara i det närmaste noll. Han kan ju givetvis inte känna till att jag är en stor skeptiker och att jag betraktar hela området som rör hans seminarium som geschäft. Hela hans förlagsverksamhet verkar för övrigt bygga på att ge ut dylik smörja. Men han måste ju ha sett att jag är en handlingens man, som gör och uträttar saker. Inte för min värld skulle jag gå frivilligt på något dylik, än mindre betala för det.
Jag var dock tvungen att avböja på en sätt som inte förringade gesten och men hänvisning till priset förklarade jag att jag inte hade råd. I detta läget måste bokförläggaren ha känt att vi knutit vänskapens band, för han passade på att avsluta vår konversation med att gnälla på att ambassaden inte hade gjort något med residentens tomt på 40 år. Jag höll dock alls inte med, och var inte redo att stå och snacka skit om någon som jag har en god relation till. Tvärtom så påvisade jag de två senaste anläggningsarbetena, varav det senaste knappt avslutats.
När vi skildes åt slogs jag av vilken märklig man det var, bokförläggaren. Gnäller på mig för att jag gör för mycket och gnäller på residenten för att de gör för litet. Inte en handlingens man utan en tankens tänkare, som vigt sitt liv åt att kolportera new age-inspirerat nonsens. En man som bygger sitt leverne på att dra fördel av osäkra själars sökande efter trygghet i vårt sekulariserade samhälle.
Mitt i all reflektion rann en svettdroppe ner i mitt öga, och mina spända och värkande muskler påmindes om att jag fortfarande bar den ölandssten jag hållt i under samtalet. Kroppen rättade in mig och mina tankar på det som skulle göras. Som de säger jänkarna -"action speaks louder than words".
I full färd med att bära ölandssten, skitig och svettig, blir jag överraskad av ett besök från bokförläggaren. Med tanke på vår senaste recontre, http://sisyfos-och-stenen.blogspot.com/2009/06/arets-forsta-klagomal.html, intog jag genast en avvaktande försvarsattityd. Som vanligt möttes två skilda världar, han sval, ledig och ovan att lyfta saker tyngre än böcker, och jag skitig, svettig och krumt böjd över högar med otympliga och tunga stenar.
Efter några kallfraser förklarade bokförläggaren att han kommer att hålla salong i sitt hus den 5:e och 6:e september, och att han gärna såg att jag inte använde några väsnande maskiner den helgen. Angelägen om att inte höja konfliktnivån ytterligare, lovade jag att efterleva hans önskemål, efter att ha förtydligat vilka maskiner som avsågs.
Som en gest gav han mig då en inbjudan till salongen, där det skulle hållas ett Avery Solomon seminarium i dagarna två. Under två dagar fick jag möjligheten, till det facila priset 800 kr, att från 9.30 till 17.00 var dag lyssna på någon som skulle få mig att "uppvakna ur den materialistiska illusionen och uppfylla min andliga bestämmelse". Häpp!
Jag måste ge bokförläggaren credit för gesten men hans personkännedom måste vara i det närmaste noll. Han kan ju givetvis inte känna till att jag är en stor skeptiker och att jag betraktar hela området som rör hans seminarium som geschäft. Hela hans förlagsverksamhet verkar för övrigt bygga på att ge ut dylik smörja. Men han måste ju ha sett att jag är en handlingens man, som gör och uträttar saker. Inte för min värld skulle jag gå frivilligt på något dylik, än mindre betala för det.
Jag var dock tvungen att avböja på en sätt som inte förringade gesten och men hänvisning till priset förklarade jag att jag inte hade råd. I detta läget måste bokförläggaren ha känt att vi knutit vänskapens band, för han passade på att avsluta vår konversation med att gnälla på att ambassaden inte hade gjort något med residentens tomt på 40 år. Jag höll dock alls inte med, och var inte redo att stå och snacka skit om någon som jag har en god relation till. Tvärtom så påvisade jag de två senaste anläggningsarbetena, varav det senaste knappt avslutats.
När vi skildes åt slogs jag av vilken märklig man det var, bokförläggaren. Gnäller på mig för att jag gör för mycket och gnäller på residenten för att de gör för litet. Inte en handlingens man utan en tankens tänkare, som vigt sitt liv åt att kolportera new age-inspirerat nonsens. En man som bygger sitt leverne på att dra fördel av osäkra själars sökande efter trygghet i vårt sekulariserade samhälle.
Mitt i all reflektion rann en svettdroppe ner i mitt öga, och mina spända och värkande muskler påmindes om att jag fortfarande bar den ölandssten jag hållt i under samtalet. Kroppen rättade in mig och mina tankar på det som skulle göras. Som de säger jänkarna -"action speaks louder than words".
Kommentarer
Skicka en kommentar